Inte säker på mina beslut.....
2009-06-25 / 23:25:48
Vad ska jag ta mig till ??
Jag tycker om Emil men det är något som gör att jag inte blir lycklig..
Jag vill gärna umgås med honom men det är något där som gör att det inte funkar mellan oss....
Jag önskar att det kunde gå långsammare mellan oss... Börja om...
Men det funkar inte efter 4 år....
Idag var vi på dejt typ...
Det var trevligt och så...
Dessvärre blev det som om vi dejtat i 4 år när vi kom tillbaka...
Kändes som om allt togs förgivet.
Som om han är garanterat säker på att vi ska bli tillsammans igen...
Men jag vet inte...
Jag vet inte om det är detta jag vill....
Tisdagen var värst. Mådde fruktansvärt dåligt över detta, men onsdagen var det bara skönt.
Idag, Torsdag så dejtade vi. Mest för att han verkade vilja träffas. Förstår det och det var ju trevligt...
Imorgon tänkte jag inte umgås med honom.
Tänkte sitta inne och läsa min bok...
Det är det jag behöver... Jag vill ha min romantiken från boken, DEN gör mig lycklig !!
Om det bara fanns en kille som Edward Cullen :D
Vad fjantigt... Helt Twilight kåt...
Men det är en speciell känsla att läsa de böckerna.
Jag såg förresten en kille på bussen häromdagen som typ påminde om honom, roligt :D hehe Han var typ rockare..
Det var en liten parantes bara :D
Det jag ville komma fram till var iallafall att jag inte är säker på vad jag vill mellan oss. Och det är inte värt att hoppas att det blir bra ÄN !!!!
Jag tycker om Emil men det är något som gör att jag inte blir lycklig..
Jag vill gärna umgås med honom men det är något där som gör att det inte funkar mellan oss....
Jag önskar att det kunde gå långsammare mellan oss... Börja om...
Men det funkar inte efter 4 år....
Idag var vi på dejt typ...
Det var trevligt och så...
Dessvärre blev det som om vi dejtat i 4 år när vi kom tillbaka...
Kändes som om allt togs förgivet.
Som om han är garanterat säker på att vi ska bli tillsammans igen...
Men jag vet inte...
Jag vet inte om det är detta jag vill....
Tisdagen var värst. Mådde fruktansvärt dåligt över detta, men onsdagen var det bara skönt.
Idag, Torsdag så dejtade vi. Mest för att han verkade vilja träffas. Förstår det och det var ju trevligt...
Imorgon tänkte jag inte umgås med honom.
Tänkte sitta inne och läsa min bok...
Det är det jag behöver... Jag vill ha min romantiken från boken, DEN gör mig lycklig !!
Om det bara fanns en kille som Edward Cullen :D
Vad fjantigt... Helt Twilight kåt...
Men det är en speciell känsla att läsa de böckerna.
Jag såg förresten en kille på bussen häromdagen som typ påminde om honom, roligt :D hehe Han var typ rockare..
Det var en liten parantes bara :D
Det jag ville komma fram till var iallafall att jag inte är säker på vad jag vill mellan oss. Och det är inte värt att hoppas att det blir bra ÄN !!!!
Ånger???
2009-06-24 / 15:35:10
Idag känns det bättre. Men det är väl delsvis för att vi träffades igår kväll och pratade igenom allt. Sen hämtade han mig i natt så åkte vi in till stan och åt lite kl.1 på natten :)
Vi ska väl träffas lite när vi känner för det..
Men idag hinner jag nog inte. Ska åka på hundkurs nu vid 18 och den håller på till 21 sen blir det nog lite sent.
Kan ju träffas en annan dag istället liksom..
Det börjar nästan kännas som om det är som vanligt nu när vi pratar igen, både på telefon och träffas.
Är det bra?
Jag vill inte att det ska bli likadant igen...
jag vill inte behöva göra slut en gång till..
Har redan gjort det två gånger nu...
Men kanske ska tänka positivt nu..
Det är kanske honom jag vill vara med resten av mitt liv..
Kommer han att kunna genom gå den förändring jag vill ha i vårt förhållande..?
Jag är inte säker på att det kommer att bli annorlunda..
Jag tror det kommer att gå tillbaka i de gamla spåren allt för snabbt...
Vi får se hur det är om några dagar... Jag vill kanske inte träffa honom nu på några dagar.. Men det är ju förståligt kanske..
Vill för en gångs skull längta efter honom....
Vi ska väl träffas lite när vi känner för det..
Men idag hinner jag nog inte. Ska åka på hundkurs nu vid 18 och den håller på till 21 sen blir det nog lite sent.
Kan ju träffas en annan dag istället liksom..
Det börjar nästan kännas som om det är som vanligt nu när vi pratar igen, både på telefon och träffas.
Är det bra?
Jag vill inte att det ska bli likadant igen...
jag vill inte behöva göra slut en gång till..
Har redan gjort det två gånger nu...
Men kanske ska tänka positivt nu..
Det är kanske honom jag vill vara med resten av mitt liv..
Kommer han att kunna genom gå den förändring jag vill ha i vårt förhållande..?
Jag är inte säker på att det kommer att bli annorlunda..
Jag tror det kommer att gå tillbaka i de gamla spåren allt för snabbt...
Vi får se hur det är om några dagar... Jag vill kanske inte träffa honom nu på några dagar.. Men det är ju förståligt kanske..
Vill för en gångs skull längta efter honom....
Sorgen syns i mina ögon
2009-06-23 / 16:26:27
Jag är så ledsen..
Kan inte hålla tillbaka tårarna längre...
Jag behöver prata med någon...
Gärna med Henke för han muntrar upp mig på något sätt..
Allra helst med Emil är ju självklart.. Han och jag är som 2 puzzelbitar som passar perfekt.
Dessvärre var ju inte ett förhållande till våran fördel längre... Eller min fördel..
JAG SABBADE VÄL ALLT........
Ska jag ringa honom??
Ne, då kommer jag bara att ångra mig mer...
Jag vill inte bo hos mina föräldrar.. Jag vantrivs satan här...
De försöker vara snälla oh förstående men det gör bara saker värre för mig..
Det är svårare att vara glad då jag ser att de är ledsna innerst inne..
Pappa försökte muntra upp mig med att vi kan åka till stugan och hänga typ..
Jag känner inte alls för det..
Jag hade tänkt sola idag. Men jag klarar inte av det, inte för att det är för varmt utan för att det enda man gör förutom solandet är tänka..
Jag kan inte tänka.. Han är det enda som finns i mitt minne..
Man vill ju inte sitta inne heller när det är så fint väder..
Jag vet inte om mina föräldrar har tänkt på att jag har vänner som jag kan umgås med..!?
De hjälper ju bättre än att vara med mamma och pappa, de har jag vart med även när allt var som vanligt och jag och Emil var lyckliga ihop. Så det känns bättre.
Jag vill kanske leva kvar i att inget har ändrats. Det som jag trott att Emil har velat denna helg...
Det är kanske jag som inte kan släppa taget...
Emellan åt känns det jätte bra. Men vissa tider bland annat på morgonen när jag vaknar så brukar jag alltid ringa honom. Det kan jag inte göra längre... Vid 12 så brukar han komma förbi på lunchen, det gör han ju inte nu...
och vid fyra då han slutar och kommer hem. Sen är det inte så jobbigt. Jag tycker om att ha en egen säng. Jag är inte den som kelar mycket och så. Sen gör jag ju andra saker på dagen. Är med vänner eller på kurser.. Tidigare har jag ju jobbat med...
En sak som är ett måste i dessa tider är vattenfast mascara !!
Jag vägrar att gå utan smink, då ser man för bedrövlig ut och alla tror att man är ledsen konstant...
Och det är inte heller roligt då mascaran rinner längs kinderna om man skulle behöva gråta..
Kan inte hålla tillbaka tårarna längre...
Jag behöver prata med någon...
Gärna med Henke för han muntrar upp mig på något sätt..
Allra helst med Emil är ju självklart.. Han och jag är som 2 puzzelbitar som passar perfekt.
Dessvärre var ju inte ett förhållande till våran fördel längre... Eller min fördel..
JAG SABBADE VÄL ALLT........
Ska jag ringa honom??
Ne, då kommer jag bara att ångra mig mer...
Jag vill inte bo hos mina föräldrar.. Jag vantrivs satan här...
De försöker vara snälla oh förstående men det gör bara saker värre för mig..
Det är svårare att vara glad då jag ser att de är ledsna innerst inne..
Pappa försökte muntra upp mig med att vi kan åka till stugan och hänga typ..
Jag känner inte alls för det..
Jag hade tänkt sola idag. Men jag klarar inte av det, inte för att det är för varmt utan för att det enda man gör förutom solandet är tänka..
Jag kan inte tänka.. Han är det enda som finns i mitt minne..
Man vill ju inte sitta inne heller när det är så fint väder..
Jag vet inte om mina föräldrar har tänkt på att jag har vänner som jag kan umgås med..!?
De hjälper ju bättre än att vara med mamma och pappa, de har jag vart med även när allt var som vanligt och jag och Emil var lyckliga ihop. Så det känns bättre.
Jag vill kanske leva kvar i att inget har ändrats. Det som jag trott att Emil har velat denna helg...
Det är kanske jag som inte kan släppa taget...
Emellan åt känns det jätte bra. Men vissa tider bland annat på morgonen när jag vaknar så brukar jag alltid ringa honom. Det kan jag inte göra längre... Vid 12 så brukar han komma förbi på lunchen, det gör han ju inte nu...
och vid fyra då han slutar och kommer hem. Sen är det inte så jobbigt. Jag tycker om att ha en egen säng. Jag är inte den som kelar mycket och så. Sen gör jag ju andra saker på dagen. Är med vänner eller på kurser.. Tidigare har jag ju jobbat med...
En sak som är ett måste i dessa tider är vattenfast mascara !!
Jag vägrar att gå utan smink, då ser man för bedrövlig ut och alla tror att man är ledsen konstant...
Och det är inte heller roligt då mascaran rinner längs kinderna om man skulle behöva gråta..
Tisdag dagen..
2009-06-23 / 15:49:56
Klockan är nu typ fyra och jag har inget att göra. Jag måste hitta något att göra snart!!
Tisdag
2009-06-23 / 14:39:31
En ny dag har kommit...
Känner mig så tom nu när jag inte ska ringa Emil..
Jag försöker att undvika det då varken han eller jag ska bli för upprörda.
Jag vill inget hellre än att ringa honom...
Vet inte vad jag vill säga, jag vill bara höra hans röst eller se ett av hans meddelanden...
Ikväll måste jag göra något...
Jag kan inte sitta här ikväll igen. Kommer inte att få en blund eller en stund att slappna av och tänka på annat...
Kanske kan sova hos en vän i natt?
Känner mig så tom nu när jag inte ska ringa Emil..
Jag försöker att undvika det då varken han eller jag ska bli för upprörda.
Jag vill inget hellre än att ringa honom...
Vet inte vad jag vill säga, jag vill bara höra hans röst eller se ett av hans meddelanden...
Ikväll måste jag göra något...
Jag kan inte sitta här ikväll igen. Kommer inte att få en blund eller en stund att slappna av och tänka på annat...
Kanske kan sova hos en vän i natt?
Zu Ende....
2009-06-22 / 23:46:37
Nu är det slut mellan oss..
Vi har pratat om hur vi ska göra med alla möbler och så.
Men det känns skönt. Härligt att vara för sig själv och ta hand om sig själv ett tag nu.
Första gången på 4 år som jag är singel och det känns skönt...
Känner mig fortfarande elak mot Emil som är jätte sårad.
Men vi pratade i telefon ikväll i 40 minuter och det känns som om allt kommer att bli bra.
Jag har ju växt upp med honom så han kommer alltid att betyda mycket för mig!
Men som vän. Det måste vara bättre än inget,..
Jag är så glad att han förstår hur jag känner mig.
Nu har vi berättat för de flesta att vi har gjort slut.
Och jag hoppas att Emil får det stöd han behöver!
BTW; Zu Ende betyder Slut på tyska för er som undrar... :D
Vi har pratat om hur vi ska göra med alla möbler och så.
Men det känns skönt. Härligt att vara för sig själv och ta hand om sig själv ett tag nu.
Första gången på 4 år som jag är singel och det känns skönt...
Känner mig fortfarande elak mot Emil som är jätte sårad.
Men vi pratade i telefon ikväll i 40 minuter och det känns som om allt kommer att bli bra.
Jag har ju växt upp med honom så han kommer alltid att betyda mycket för mig!
Men som vän. Det måste vara bättre än inget,..
Jag är så glad att han förstår hur jag känner mig.
Nu har vi berättat för de flesta att vi har gjort slut.
Och jag hoppas att Emil får det stöd han behöver!
BTW; Zu Ende betyder Slut på tyska för er som undrar... :D
Deppigt...
2009-06-20 / 16:59:04
Jag blir mer och mer deppig ju längre jag sitter här..
Men har ingen lust att åka till någon...
Vill bara sitta här och deppa...
Det mörka molnet har kommit ikapp mig och jag dras in i mörkret, jag kommer aldrig komma ut härifrån. Jag ska vara fast i mörkret och deppa !!!
Det positiva var att det inte var något hetsigt slut mellan oss.
Vi var inte arga, han var bara ledsen...
Och nu är jag ledsen....
Men jag måste stå ut. Om en vecka är det inte alls lika jobbigt längre... eller nått...
Men har ingen lust att åka till någon...
Vill bara sitta här och deppa...
Det mörka molnet har kommit ikapp mig och jag dras in i mörkret, jag kommer aldrig komma ut härifrån. Jag ska vara fast i mörkret och deppa !!!
Det positiva var att det inte var något hetsigt slut mellan oss.
Vi var inte arga, han var bara ledsen...
Och nu är jag ledsen....
Men jag måste stå ut. Om en vecka är det inte alls lika jobbigt längre... eller nått...
Nu är mitt liv tomt...
2009-06-20 / 14:57:20
Jag och Emil har varit tillsammans snart i 4 år och jag har precis gjort slut med honom..
Jag känner mig som en usel människa då jag ser honom så sårad.
men jag kan inte låtsat vara glad längre då jag inte är det.
Är det inte mer än rätt att jag får må bra för en gångs skull.
Hela mitt liv är nu borta.
Jag slutade studera och är nu arbetslös, jag har inget förhållande. Ingenstans att bo (bor hos mina föräldrar för tillfället) inga pengar att flytta för, skulder på studierna, inga vänner knappt. De jag har har så klart mycket annat för sig.
Jag har förlorat mitt allra bästa vän, min F.D katt Turbo....
Hon betydde massor för mig, hon hjälpte mig alltid att välja kläder på morgonen, hon pratade med mig. Vi mös alltid som man gör med katter. Vi hade iallfall ett speciellt band mellan oss.
Jag och Emil kom iallafall överens om att det är bättre om hon stannar hos honom. Jag fick så klart våran valp Taz, Emil skulle inte klara av hunden då han jobbar och så, Och jag kan inte ha katten hos mina föräldrar.
Den närmsta veckan nu består av att
- hitta flyttkartonger
- packa alla mina saker ifrån Emils lägenhet
- ringa runt till hyresvärdar
- Gå till socialen och be om pengar
- söka mera jobb
- besöka arbetsförmedlingen i stan
- m.m....
Hela mitt liv är i princip borta.......
Det är jag och Taz som återstår nu.....
Edgar Allan Poe
2009-06-18 / 12:21:28
Har blivit förälskad i en dikt av Edgar Allan Poe som kallas The Raven.
Jag är inte mycket för poesi i vanliga fall men det är något med denna poem.
Det är svårt att finna svar i verkligheten.. Det är lättare att finna dem i texter och sånger...
Lycka till med att hitta det som tilltalar er.
Kom bara ihåg:
Only you and nothing more....
Once upon a midnight dreary, while I pondered weak and weary,
Over many a quaint and curious volume of forgotten lore,
While I nodded, nearly napping, suddenly there came a tapping,
As of some one gently rapping, rapping at my chamber door.
`'Tis some visitor,' I muttered, `tapping at my chamber door -
Only this, and nothing more.'
Ah, distinctly I remember it was in the bleak December,
And each separate dying ember wrought its ghost upon the floor.
Eagerly I wished the morrow; - vainly I had sought to borrow
From my books surcease of sorrow - sorrow for the lost Lenore -
For the rare and radiant maiden whom the angels named Lenore -
Nameless here for evermore.
And the silken sad uncertain rustling of each purple curtain
Thrilled me - filled me with fantastic terrors never felt before;
So that now, to still the beating of my heart, I stood repeating
`'Tis some visitor entreating entrance at my chamber door -
Some late visitor entreating entrance at my chamber door; -
This it is, and nothing more,'
Presently my soul grew stronger; hesitating then no longer,
`Sir,' said I, `or Madam, truly your forgiveness I implore;
But the fact is I was napping, and so gently you came rapping,
And so faintly you came tapping, tapping at my chamber door,
That I scarce was sure I heard you' - here I opened wide the door; -
Darkness there, and nothing more.
Deep into that darkness peering, long I stood there wondering, fearing,
Doubting, dreaming dreams no mortal ever dared to dream before
But the silence was unbroken, and the darkness gave no token,
And the only word there spoken was the whispered word, `Lenore!'
This I whispered, and an echo murmured back the word, `Lenore!'
Merely this and nothing more.
Back into the chamber turning, all my soul within me burning,
Soon again I heard a tapping somewhat louder than before.
`Surely,' said I, `surely that is something at my window lattice;
Let me see then, what thereat is, and this mystery explore -
Let my heart be still a moment and this mystery explore; -
'Tis the wind and nothing more!'
Open here I flung the shutter, when, with many a flirt and flutter,
In there stepped a stately raven of the saintly days of yore.
Not the least obeisance made he; not a minute stopped or stayed he;
But, with mien of lord or lady, perched above my chamber door -
Perched upon a bust of Pallas just above my chamber door -
Perched, and sat, and nothing more.
Then this ebony bird beguiling my sad fancy into smiling,
By the grave and stern decorum of the countenance it wore,
`Though thy crest be shorn and shaven, thou,' I said, `art sure no craven.
Ghastly grim and ancient raven wandering from the nightly shore -
Tell me what thy lordly name is on the Night's Plutonian shore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'
Much I marvelled this ungainly fowl to hear discourse so plainly,
Though its answer little meaning - little relevancy bore;
For we cannot help agreeing that no living human being
Ever yet was blessed with seeing bird above his chamber door -
Bird or beast above the sculptured bust above his chamber door,
With such name as `Nevermore.'
But the raven, sitting lonely on the placid bust, spoke only,
That one word, as if his soul in that one word he did outpour.
Nothing further then he uttered - not a feather then he fluttered -
Till I scarcely more than muttered `Other friends have flown before -
On the morrow he will leave me, as my hopes have flown before.'
Then the bird said, `Nevermore.'
Startled at the stillness broken by reply so aptly spoken,
`Doubtless,' said I, `what it utters is its only stock and store,
Caught from some unhappy master whom unmerciful disaster
Followed fast and followed faster till his songs one burden bore -
Till the dirges of his hope that melancholy burden bore
Of "Never-nevermore."'
But the raven still beguiling all my sad soul into smiling,
Straight I wheeled a cushioned seat in front of bird and bust and door;
Then, upon the velvet sinking, I betook myself to linking
Fancy unto fancy, thinking what this ominous bird of yore -
What this grim, ungainly, ghastly, gaunt, and ominous bird of yore
Meant in croaking `Nevermore.'
This I sat engaged in guessing, but no syllable expressing
To the fowl whose fiery eyes now burned into my bosom's core;
This and more I sat divining, with my head at ease reclining
On the cushion's velvet lining that the lamp-light gloated o'er,
But whose velvet violet lining with the lamp-light gloating o'er,
She shall press, ah, nevermore!
Then, methought, the air grew denser, perfumed from an unseen censer
Swung by Seraphim whose foot-falls tinkled on the tufted floor.
`Wretch,' I cried, `thy God hath lent thee - by these angels he has sent thee
Respite - respite and nepenthe from thy memories of Lenore!
Quaff, oh quaff this kind nepenthe, and forget this lost Lenore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'
`Prophet!' said I, `thing of evil! - prophet still, if bird or devil! -
Whether tempter sent, or whether tempest tossed thee here ashore,
Desolate yet all undaunted, on this desert land enchanted -
On this home by horror haunted - tell me truly, I implore -
Is there - is there balm in Gilead? - tell me - tell me, I implore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'
`Prophet!' said I, `thing of evil! - prophet still, if bird or devil!
By that Heaven that bends above us - by that God we both adore -
Tell this soul with sorrow laden if, within the distant Aidenn,
It shall clasp a sainted maiden whom the angels named Lenore -
Clasp a rare and radiant maiden, whom the angels named Lenore?'
Quoth the raven, `Nevermore.'
`Be that word our sign of parting, bird or fiend!' I shrieked upstarting -
`Get thee back into the tempest and the Night's Plutonian shore!
Leave no black plume as a token of that lie thy soul hath spoken!
Leave my loneliness unbroken! - quit the bust above my door!
Take thy beak from out my heart, and take thy form from off my door!'
Quoth the raven, `Nevermore.'
And the raven, never flitting, still is sitting, still is sitting
On the pallid bust of Pallas just above my chamber door;
And his eyes have all the seeming of a demon's that is dreaming,
And the lamp-light o'er him streaming throws his shadow on the floor;
And my soul from out that shadow that lies floating on the floor
Shall be lifted - nevermore!
Jag är inte mycket för poesi i vanliga fall men det är något med denna poem.
Det är svårt att finna svar i verkligheten.. Det är lättare att finna dem i texter och sånger...
Lycka till med att hitta det som tilltalar er.
Kom bara ihåg:
Only you and nothing more....
Once upon a midnight dreary, while I pondered weak and weary,
Over many a quaint and curious volume of forgotten lore,
While I nodded, nearly napping, suddenly there came a tapping,
As of some one gently rapping, rapping at my chamber door.
`'Tis some visitor,' I muttered, `tapping at my chamber door -
Only this, and nothing more.'
Ah, distinctly I remember it was in the bleak December,
And each separate dying ember wrought its ghost upon the floor.
Eagerly I wished the morrow; - vainly I had sought to borrow
From my books surcease of sorrow - sorrow for the lost Lenore -
For the rare and radiant maiden whom the angels named Lenore -
Nameless here for evermore.
And the silken sad uncertain rustling of each purple curtain
Thrilled me - filled me with fantastic terrors never felt before;
So that now, to still the beating of my heart, I stood repeating
`'Tis some visitor entreating entrance at my chamber door -
Some late visitor entreating entrance at my chamber door; -
This it is, and nothing more,'
Presently my soul grew stronger; hesitating then no longer,
`Sir,' said I, `or Madam, truly your forgiveness I implore;
But the fact is I was napping, and so gently you came rapping,
And so faintly you came tapping, tapping at my chamber door,
That I scarce was sure I heard you' - here I opened wide the door; -
Darkness there, and nothing more.
Deep into that darkness peering, long I stood there wondering, fearing,
Doubting, dreaming dreams no mortal ever dared to dream before
But the silence was unbroken, and the darkness gave no token,
And the only word there spoken was the whispered word, `Lenore!'
This I whispered, and an echo murmured back the word, `Lenore!'
Merely this and nothing more.
Back into the chamber turning, all my soul within me burning,
Soon again I heard a tapping somewhat louder than before.
`Surely,' said I, `surely that is something at my window lattice;
Let me see then, what thereat is, and this mystery explore -
Let my heart be still a moment and this mystery explore; -
'Tis the wind and nothing more!'
Open here I flung the shutter, when, with many a flirt and flutter,
In there stepped a stately raven of the saintly days of yore.
Not the least obeisance made he; not a minute stopped or stayed he;
But, with mien of lord or lady, perched above my chamber door -
Perched upon a bust of Pallas just above my chamber door -
Perched, and sat, and nothing more.
Then this ebony bird beguiling my sad fancy into smiling,
By the grave and stern decorum of the countenance it wore,
`Though thy crest be shorn and shaven, thou,' I said, `art sure no craven.
Ghastly grim and ancient raven wandering from the nightly shore -
Tell me what thy lordly name is on the Night's Plutonian shore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'
Much I marvelled this ungainly fowl to hear discourse so plainly,
Though its answer little meaning - little relevancy bore;
For we cannot help agreeing that no living human being
Ever yet was blessed with seeing bird above his chamber door -
Bird or beast above the sculptured bust above his chamber door,
With such name as `Nevermore.'
But the raven, sitting lonely on the placid bust, spoke only,
That one word, as if his soul in that one word he did outpour.
Nothing further then he uttered - not a feather then he fluttered -
Till I scarcely more than muttered `Other friends have flown before -
On the morrow he will leave me, as my hopes have flown before.'
Then the bird said, `Nevermore.'
Startled at the stillness broken by reply so aptly spoken,
`Doubtless,' said I, `what it utters is its only stock and store,
Caught from some unhappy master whom unmerciful disaster
Followed fast and followed faster till his songs one burden bore -
Till the dirges of his hope that melancholy burden bore
Of "Never-nevermore."'
But the raven still beguiling all my sad soul into smiling,
Straight I wheeled a cushioned seat in front of bird and bust and door;
Then, upon the velvet sinking, I betook myself to linking
Fancy unto fancy, thinking what this ominous bird of yore -
What this grim, ungainly, ghastly, gaunt, and ominous bird of yore
Meant in croaking `Nevermore.'
This I sat engaged in guessing, but no syllable expressing
To the fowl whose fiery eyes now burned into my bosom's core;
This and more I sat divining, with my head at ease reclining
On the cushion's velvet lining that the lamp-light gloated o'er,
But whose velvet violet lining with the lamp-light gloating o'er,
She shall press, ah, nevermore!
Then, methought, the air grew denser, perfumed from an unseen censer
Swung by Seraphim whose foot-falls tinkled on the tufted floor.
`Wretch,' I cried, `thy God hath lent thee - by these angels he has sent thee
Respite - respite and nepenthe from thy memories of Lenore!
Quaff, oh quaff this kind nepenthe, and forget this lost Lenore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'
`Prophet!' said I, `thing of evil! - prophet still, if bird or devil! -
Whether tempter sent, or whether tempest tossed thee here ashore,
Desolate yet all undaunted, on this desert land enchanted -
On this home by horror haunted - tell me truly, I implore -
Is there - is there balm in Gilead? - tell me - tell me, I implore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'
`Prophet!' said I, `thing of evil! - prophet still, if bird or devil!
By that Heaven that bends above us - by that God we both adore -
Tell this soul with sorrow laden if, within the distant Aidenn,
It shall clasp a sainted maiden whom the angels named Lenore -
Clasp a rare and radiant maiden, whom the angels named Lenore?'
Quoth the raven, `Nevermore.'
`Be that word our sign of parting, bird or fiend!' I shrieked upstarting -
`Get thee back into the tempest and the Night's Plutonian shore!
Leave no black plume as a token of that lie thy soul hath spoken!
Leave my loneliness unbroken! - quit the bust above my door!
Take thy beak from out my heart, and take thy form from off my door!'
Quoth the raven, `Nevermore.'
And the raven, never flitting, still is sitting, still is sitting
On the pallid bust of Pallas just above my chamber door;
And his eyes have all the seeming of a demon's that is dreaming,
And the lamp-light o'er him streaming throws his shadow on the floor;
And my soul from out that shadow that lies floating on the floor
Shall be lifted - nevermore!
